2010 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits "Clos Saint-Philibert", Domaine Méo-Camuzet

För ett år sedan halvdissade jag en flaska 2007 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits "Clos Saint-Philibert", från Domaine Méo-Camuzet. Det var lite för fett och ekigt och jag funderade på om det skulle bli fler flaskor från monopolvingården. När nu årgång 2010 så ofta excellerar kändes det givet att ge vinet en ny chans, i en ny årgång. Man får väl ändra sig?

Likt tidigare hänvisar jag till följande artikel för information om vingården.

Hur var det då med samma vin en mer hyllad årgång än 2007 eller hur var egentligen 2010 Bourgogne Hautes-Côtes de Nuits "Clos Saint-Philibert", Domaine Méo-Camuzet?

I doften finns definitivt en bra dos citrus parad med en smörig och nötig fetma. Svagt i bakgrunden finns lite äpplen, även svagt, svagt bokna sådana (underligt) och även fina drag av lakrits. Mineralerna far omkring i spektrat mellan hav och rökig sten och sammantaget är doften lovande.

I munnen återkommer citrusen med en del sprittande och en tydligt syradriv. Det gör det väldigt lättdrucket med endast en fin avrundning med hjälp av viss fetma. Syran sitter dock i förarsätet idag och tillsammans med en lätt avslutande mineralsvans är det här sju resor godare än storasyster från 2007. Gott!

Flytt, terass och vinlagringsskåp

Fyra dagar av "ledighet" visade sig med facit i hand att runt 40 timmar av ledigheten har använts till fysiska aktiviteter. Först ut var att tömma hus i det gamla och sedan bygga terrass i det nya.

Att bygga terrass ger ryggont, men sen är det skönt när man är klar.

Att flytta och slänga saker är mest bara slit, men när man ser delar av vinkällaren vara på plats i de nya skåpen från Climadiff så blir det lite balsam för själen...och den sargade kroppen.

Några flaskor fick såklart stryka på foten då de inte riktigt fick plats. Vilka? En annan post kanske :-) Låt oss säga så här 2007 Faugères Jadis, Domaine Leon Barrall är intressant, funky, fruktpackat och örtigt, men funkar inte riktigt för mig. Inga flaskor kvalar in i skåpen.

Mumsig Chambolle från Jean-Jacques Confuron

Sedan 1988 har Domaine Jean-Jacques Confuron drivits av Alain och Sophie Meunier. Sophie är dotter till Jean-Jacques  och Alain är hennes man. Från att huvudsakligen ha varit noviser inom vinmakning när de tog över har de utbildat sig och anammat filosofin att vinet görs i vingården och bl.a. drivit sin verksamhet organiskt sedan 1991. Det råder numer inte någon tvekan om att här har vi att göra med kvalitetsviner. Clive Coates ger exempelvis domänen två stjärnor, ett betyg gott som något.

Igår och idag hälldes det upp vin från en flaska 2009 Chambolle-Musigny, Domaine Jean-Jacques Confuron. Intressant här är att rankorna till vinet härör från 1929. Här kan vi alltså hoppas på något lite extra gottigt kanske.

Rätt fyllig bärdoft med hallon och körsbär. De senare rätt kirschiga och med tydliga drag åt marsipan. Till fruktbilden kan lätta spår av apelsin adderas och sedan såklart en hel del dofter från eken. Här pratar vi kaffe, choklad och gottiga kryddor, i huvudsak orientaliska. Slutligen fångar jag upp både örter och lakrits innan jag dyker ner i glaset.

I munnen pratar vi frisk syra, ett bra drag i frukten med rätt söta och till viss del silkiga tendenser. Precis som i doften har vi även här tydliga drag av eken, men den är så fint behandlad att det inte stör. I synnerhet ger eken en finfin kryddighet som tillsammans med lakrits, apelsin, mineraler och tanniner ger ett ljuvligt avslut.

Mumsigt!

1999 Bourgogne Blanc, Maison Leroy

När det gäller viner från imperiet Leroy har jag tidigare skrivit om att viner från négociant-verksamheten är lite av ett äventyr. Man vet aldrig vad som finns för råmaterial i flaskan och flaskvariationen uppvisar en kraftig bredd. När det är bra kan det vara skitbra, men det kan lika gärna vara bottennapp. Låt oss se vad en flaska 1999 Bourgogne Blanc, Maison Leroy kan erbjuda.

En väldigt frisk och fräsch doft för en snart 14-årig basbourgogne. Lätta florala toner, citrus, äpplen, några få som blivit lätt bokna och till det en lätt doft av lakrits. Här finns också lite aprikoser och persika och en liten dusch av flintig mineralitet.

Smaken är riktigt syra- och citrusdriven med både citron och grape i rejäla doser. Grapen tillför en skön beska som skär igenom den svaga sötma och lätta fetma som finns. Avslutet bjuder på en uttorkande gom som torkas ur av en flintig och kritig mineralitet.

Det här är väldigt lätt att gilla. Det är ett rätt enkelt vin, men riktigt bra för en tonårig baspava. Skulle lätt kunna dricka det här ganska ofta om andra flaskor har den här formen.

Blandat gott från La Chablisienne

För en vecka sedan hade VinUnic tillsammans med Hervé Tucki från La Chablisienne dukat och hällt upp till provning på F12. Upplägget var en start med blandade Chabliser avseende kvalitet och årgång, följt av en vertikal från Château Grenouille.

Jag dricker "i smyg" en del vin från Chablis.....det är ju också en del av Bourgogne, men det är inte ofta jag får tillfälle att jämföra årgångar och kvaliteter på detta vis. Det var liksom bara att boka av tid i kalendern och smaka på det goda.

Innan jag ger mig på några enskilda viner är det ganska tydligt att jag gillar vissa årgånger från Chablis. Det är rätt tydligt att 2008 och 2010 faller mig i smaken av de senare årgångarna. Det är väl inte direkt unikt, utan sammanfaller väl med preferenserna hos många andra, men för mig har det inneburit att mina inköp har stannat vid dessa och i viss mån några ströbuteljer från andra årgångar.

Av det vi provade landade även preferenserna på viner från dessa år, mer om det nedan.

Det vi provade först var förresten följande:

2006 Vive-la-Joie, Crémant de Bourgogne
2011 Petit Chablis
2007 Chablis La Séreine
2010 Chablis 1er Cru La Singulière
2010 Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre
2004 Chablis 1er Cru Fourchaume
2008 Chablis Grand Cru Les Preuses

Och sedan följdes det av vertikalen

2012 Chablis Grand Cru Château Grenouille
2011 Chablis Grand Cru Château Grenouille
2010 Chablis Grand Cru Château Grenouille
2009 Chablis Grand Cru Château Grenouille
2008 Chablis Grand Cru Château Grenouille
2007 Chablis Grand Cru Château Grenouille
2006 Chablis Grand Cru Château Grenouille, Magnum


De viner jag fastnade för lite mer än övriga var först ungdomliga 2010 Chablis Premier Cru La Singulière som hade en ung och skön frukt med citrus, gröna äpplen och vissa drag av krusbär. Lägg till en skön mineralitet, en lätt vaxig fetma och vi har ett vin som är lätt att gilla. Bra "bang for the buck" är det onekligen och det är bara att köpa ett knippe.

Nästa vin på skalan var 2010 Chablis 1er Cru Montée de Tonnerre som spelar i en annan liga och uppvisar helt andra drag än föregående vin. Här pratar vi elegantare frukt, rökigare och tydligare mineralitet, hög och fin syra och en skönt oljig fetma som gör att jag bara älskar vinet. Bara att öppna plånboken ett snäpp till.

Slutligen fastnade jag rejält för 2008 Chablis Grand Cru Les Preuses. Här fanns ännu en dimension av komplexitet med allt från floralitet till lakrits, en rejäl stänkare mineralitet, hög syra, en honungsmättad och oljig fetma. Skitgott helt enkelt.

Det här är vad jag vill lägga i källaren och dricka nu och flera år framöver.

När det gäller vertikalen var den god, intressant och lärorik och visst landade jag återigen i att 2008 och 2010 är mina årgångar. 2012 som är att betrakta som ett fatprov kändes också som något som kommer landa bra i min mun.

Stort tack till Vinunic för en trevlig provning. Enda blacken om foten var nog att den goda maten faktiskt inte fungerade speciellt bra till maten. Det började bra, men sen höll jag isär mat och dryck och njöt dem var för sig.

Bara så himla gott

De senaste dagarna har det slunkit ner ett par riktigt bra flaskor, helt utan att ta anteckningar. Det har helt enkelt givits tid att bara njuta, något som väl är huvudsyftet med vindrickandet.

Det första var 2008 Chassagne-Montrachet. "La Romanée", Domaine Fontaine-Gagnard. Ett ljuvligt vin med ren citrus och smörig fetma i en skön balans. Mer sånt kommer det att bli, inget snack om saken.

Nästa vin är från det erkänt knöliga 2011, där det har visat sig att i alla fall Henri Boillot har lyckats riktigt bra. Hans 2011 Meursault, Henri Boillot är ett lysande exempel på en Meursault där fokus är den rena frukten snarare än den smöriga och nötiga fetman. Ostoppbart när man väl börja att klunka.

Två favoritproducenter där det definitivt blir påfyllning i mina vinlagringsskåp. När de väl är installerade och klara. Leverans sker imorgon.....mer om det senare.

La Gibryotte - när barnen själv får leka

I Gevrey-Chambertin finns det ett gäng duktiga eller kanske bättre benämnt lysande vinmakare och som alltid svider det till lite i plonkan när man vill dricka deras viner. I vissa fall finns det dock möjlighet att komma åt bra viner till bättre priser och så är fallet om man vänder sig till bl.a. La Gibryotte. La Gibryotte är en liten négociant-verksamhet som drivs inom familjen Dugat. Det är Claude som hjälper sina barn Bertrand och Laetitia att "öva" lite i skuggan av sin namnkunnige pappa.

Idag testar jag en av dessa négociant-flaskor, nämligen en 2009 Gevrey-Chambertin, La Gibryotte.

Oj vilken mustighet som näsan bjuds på. Här är det 09-frukt av det fylligare slaget, med hallon och körsbär i frontlinjen. Körsbären övergår sedan i drag av marsipan och bittermandel. Nästan lite körsbärslikör kan anas, men vi ligger på rätt sida gränsen. Faten ger viss kryddighet, men den döljs ganska väl av den murriga och jordiga Gevrey-tonen, där det även skönjs svaga drag av kompost och animalier.

Smakmässigt är det fruktmättat och tätt med röd, söt frukt i förgrunden. Syran finns där och tanninerna har ett rätt bra grepp, trots att de är av den minimala sorten. Snörp blir det oavsett. Det murriga går igen i smaken, hand i hand med rejäla skopor lakrits. Här snackar vi Gevrey på den jordiga delen av skalan. Elegans får man nog leta efter på annat håll, i synnerhet blir det tydligt om temperaturen stiger i glaset.

Är det gott då? Jodå, det är gott, men inte så jag springer benen av mig efter fler flaskor.