söndag 29 mars 2015

2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud

I Savigny-Les-Beaune eller helt enkelt Savigny produceras en hyfsad mängd vin. Ett normalår pratar vi om i runda slängar 1,7 - 1,8 miljoner buteljer. Av dessa är ca 85% rött vin. Det finns inga Grand Cruer i byn, men väl några handfulla mängder 1er Cruer, närmare bestämt 22 stycken. Av dessa har jag för den här dagen valt att bekanta mig med "Les Peuillets", en vingård (16,17 ha) som ligger åt Beaune-hållet och som består av både 1er Cru- och Village-mark.

Enligt Jasper Morris ska namnet syfta på ungt trä och i likhet med "Les Jarrons" som ligger i samma sluttning så indikerar namnen att det tidigare har växt träd på platsen. Nåväl, nu handlar det om vinstockar som breder ut sig och som i huvudsak bär Pinot-druvor. Det finns några få producenter som gör Chardonnay, men det tillhör undantagen och jag hittar bara Carré-Courbin, Bruno Colin och Dublère på den vita sidan.

När det gäller rött kan nämnas att Pavelot, Guyon och Vincernt Girardin gör vin härifrån, likväl som producenten till dagens flaska, Camille Giroud. Bara att ploppa....och testa 2010 Savigny-Les-Beaune 1er Cru "Les Peuillets", Maison Camille Giroud.




För snart tre år sedan närmade jag mig senast det här vinet och rätt mycket är sig likt, även om den slanka, men ändå söta frukten inte är lika tydlig. Doften är kanske mindre insmickrande och delarna sticker inte ut på samma sätt längre, i alla fall inte i ungdomlig bångstyrighet. Men visst finns här en fin frukt av hallon och bigarråer, ackompanjerad av allsköns kryddor, lakrits, lite baconfett och tydliga spår av kafferost och mörk choklad.

En svag touch av rotselleri, lite torkade fruktdrag och en liten sniff av konstnärslya....och vips är det lite klart med skillnaden mot senast.

Smakmässigt rinner det inte lika fort längre, utan åldern har satt sin prägel och vinet stannar till mer i munnen. Det börjar med en slank känsla uppbyggd av en bra syra, men snart tätnar det, frukten är inte lika lätt, det lakrisala inslaget blir påtagligt och tillsammans med de pyttesmå tanninerna som biter emot lite lätt så blir karaktären lite mer mogen med en lite mer komplex profil. Vinet är på väg mot en annan anhalt och känslan är att det här kan bli riktigt kul för ett vin från Savigny-Les-Beaune.

Nån flaska kvar. Ska bli kul att följa.....men det är gott redan nu, i alla fall när det fått sin dos av luft.

söndag 15 mars 2015

Lättgillat från Hubert Chavy

Det är lite glest mellan inläggen just nu. Störst anledning till det är att jag helt enkelt har druckit en hel drös med annat än Bourgogne. Det gör jag såklart löpande, men just nu har jag avsiktligen tagit tempen på mig själv och kollat hur paletten upplever en mer varierad kost. Visst finns det en hel del gott utanför Bourgogne, men favoritdistriktet står pall vid alla jämförelser för min del.

Mitt i utsvävningarna tar jag ett steg tillbaka och gör rättning mittåt. Det sker tillsammans med en flaska 2009 Puligny-Montrachet 1er Cru "Les Folatières", Domaine Hubert Chavy.




Mums, en honungsoljig doft späckad med kryddor....här finns nejlika, lagerblad, kanel och lite peppar, både svart och krydd.....och är det inte lite muskot....hur som helst.....det är en härlig kryddbukett att sniffa loss på. Frukten får den här gången finna sig vara i bakgrunden i form av gråpäron och citron. Här finns också en svagt karamellig fudgeton och lite flintsten.

Jaja, men smaken då? Jodu, en balanserad smakupplevelse med årgångstypisk frukt och fetma, en bra syra som ger viss ryggrad och en härlig kryddighet kombinerat med lite stendammig mineral. Jag kommer inte ifrån att jag dras åt en lag av kryddkokta gråpäron.....på ett positivt sätt.

Ett vin som är väldigt lätt att gilla och som definitivt är bra. Mer av den varan tack!

söndag 1 mars 2015

En röd Chassagne-Montrachet med dubbla ansikten

I helgen har jag smuttat lite på en flaska från "dricka upp"-lagret i klädkammaren. Den här gången en lite kul sak från Domaine Ramonet, nämligen en röd Premier Cru från Chassagne. Vinet var en 2010 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Boudriotte", Domaine Ramonet. Jag har tidigare bloggat om 2006an av samma vin och då skrev jag också en del om hur det hänger ihop med vingården.




Vinet då?

Jodå, det bjöd initialt på en rätt knuten doft som förde tankarna till de jordiga och animaliska viner som Bruno Clair producerar från Marsannay. Ingen elegans alls och egentligen inget som direkt lockade mig. I munnen var det lite bättre, även om det kändes väldigt oförlöst och lite kantigt. Det andra glaset visade på lite bättring, i synnerhet de sista sipparna.

Dag två pratar vi om ett helt annat vin med en rätt tät och koncentrerad fruktdoft som blandas med målarlåda. Mer nyanserat är känslan liksom hallon och körsbär, som via körsbärskärnor och marsipan, övergår i mer björnklister och målarlåda....allt i en djup och sammanhållen doftpelare. Här finns också tydliga fatspår av kaffe och kryddor, samt en tydlig flirt med höst och animalier. typ lite rått kött, multna löv och kompost. Sammantaget ett rätt trevligt sniffarvin,och ett avgrundsdjup från dag ett.

I smaken känns doftintrycken igen med tillägget att syran är hyfsat hög, tanninerna är snälla och att frukten så smått har börjat vika ner sig. Det är dock balanserat, lättdrucket och riktigt gott. Mest minnesvärt är ett väldigt långt, lakrisalt och fruktsött avslut som madrasserar gommen läääänge. Det blir bara bättre ju mer tid och luft som vinet får.

Ett vin med två helt olika ansikten och helt klart potential när det öppnar upp om några år.

söndag 22 februari 2015

Högpresterande på basnivå

En producent som alltid levererar i mitt tycke är Arnaud Ente. Det mest häpnadsväckande har varit hans alldeles lysande prestationer med basnivån Bourgogne Chardonnay. Med en begränsad produktion och ett lysande vinmakande är efterfrågan stor, så det är liksom bara att hugga till när vinerna släpps.

Dags att ta tempen på en 2011  Bourgogne Chardonnay, Arnaud Ente.




Nosen indikerar syra där citron och lime verkligen är markerade. Här finns dock också såväl päron, gurka som melon.....men mest av allt honungs- och fettinbäddade kryddor och en härlig flintstensrök.

I munnen verifieras nosens lackmuspapper, och ja, det är en hööööög syra. Den första dagen svider det verkligen till i emaljen, men dag tre har den lugnat sig lite grand och då har hela vinet landat i en balanserad skapelse som blandar en rejäl citrondusch, med honungssöt fetma och ett stort lass sten. Lägg till lite fina kryddor och bilden är klar.

Attans så gott dag tre. Dagarna innan spretade det lite och syran kändes på gränsen, men tid ger ett förbaskat bra vin för sin nivå. En obloggad flaska för ett år sedan ungefär gav precis samma resultat, att dag tre var det kalas.....bara att låta övriga flaskor ligga en hel del år.

tisdag 17 februari 2015

Nysläppt från Dujac

Alla har vi väl våra favoritproducenter som vi återkommer till år efter år. För min del har det genom åren utkristalliserats ett gäng rödvinsproducenter som normalt sett gör slanka, eleganta och lättdruckna viner, utan överdriven ekprägel. Vidare har de det gemensamt att de kan drickas både unga och med mognad. En av dessa producenter är Domaine Dujac, en producent som ytterst sällan gör en besviken.

För någon vecka sedan lanserades byviner från Chambolle-Musigny och Morey-St-Denis från producenten, och årgången var 2012. Jag lyckades trots stök med systembolaget.se få de viner jag önskade mig och för att lite ta tempen öppndes en 2012 Chambolle-Musigny, Domaine Dujac.




En intressant betraktelse är att synintrycket bjuder på en tätare och mörkare rödfärg än vad jag väntat mig. Inte alls någon burgundisk transparens av normalt snitt. Det går definitivt igen i doften, i alla fall när vinet är nyöppnat och även ett bra tag efter det. Det är mörkfruktigt, ekrostigt och känns rätt stumt.

När jag karafferar det dag två och senare låter det vakna upp i glaset, ja då börjar nyanserna sakta träda fram. Det är kanske inte "50 nyanser av rött", men leendet börjar sprida sig. Frukten ljusnar, rostningen delar upp sig i kaffe, mörk choklad och kryddor. Här finns också en touch av lösningsmedel, flintrök, björnklister och mineral. Sammantaget en doft som lovar gott i längden.

I munnen har vi ett i grunden slankt och lättfruktigt vin, ja dag två alltså....men visst stramar det emot lite grand efter att visat upp betydligt mörkare drag som nyöppnat. Nåväl, efter luft och ännu mera luft så ligger till slut alla bitar på plats, utan snack. Det är bara det att min känsla är att vinet behöver ett antal år på sig att handskas med de rätt bångstyriga tanninerna och den lätta beskan av eken.

Barnarov taget i fel tidpunkt för min palett, men det här kommer att njutas bra i framtiden.

tisdag 10 februari 2015

Lättvikts-Grand Cru att bara njuta

Det är fredagskväll, diverse delikatesser inhandlade och vin ska öppnas. Nu har jag  varit lite väl "otrogen" Bourgogne på senare tid, så det blir tillbaka till ruta ett, oavsett om det passar till alla läckerheter. Efter att ha haft besynnerliga problem med en näst intill totalt uttorkad kork, så karafferades till slut en 1999 Corton Pougets Grand Cru, Louis Jadot.




Det är trevligt att betrakta vinet som börjar anta fina mognadsnyanser, men som också visar på att "jag börjar bara mogna och har en lång resa kvar".

När vinet bekantar sig med näsan är det en en skön blandning av röda bär och ett visst mått av lösningsmedel. Det skapar ett djup som är tilltalande, och adderar man sedan körsbärskärnor med dragning åt marsipan har nog det första doftintrycket sammanfattats.

När man hittar bakom inledningens sniff upptäcks en viss jordig murrighet, sköna kryddor och de klassiska attributen apelsin och lakrits. En trevlig sniff helt enkelt.

Väl i munnen upplevs en skönt slank kropp, med bra syra, svagt, svagt greppiga tanniner och en fin frukt som börjat ta ett par steg på sin mognadsbana. Avslutet med sitt lilla grepp, kompletterat med stendamm och lakrits gör att jag helt klart är nöjd.

Ett snyggt och gott bygge utan egentligt motstånd. Rent, elegant och lättdrucket är den första tanken som kommer till mig. Lättvikts-Grand Cru att bara njuta, när andan faller på

tisdag 3 februari 2015

Tack för den resan Vincent!

Att köpa vin och följa det från dess ungdom till dess att det dricks som bäst är en intressant liten resa, en resa som ser olika ut för alla och envar då vi har olika smakpreferenser och smakutveckling.

När smakresan kan kombineras med ett osedvanligt bra köp så blir känslan såklart ett snäpp bättre. Dagens vin är ett sådant och jag köpte ett antal flaskor av det för dryga 30 Euro och måste nog säga att det har varit ett kalasbra köp.

Att öppna den sista flaskan av typ 7-8 stycken som alla gett sköna smakupplevelser är lite speciellt och man hoppas ju på ett bra sista möte.

Dags att korka ur och smaka på 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Les Chaumées", Domaine Vincent Girardin.




Tänk dig en kall lag av inkokta päron med en svag väldoftande kryddighet, lite nejlikor träder fram som mest markant.....och visst är de sötade med honung? Mmmm, troligen så. Här finns också svagt bokna äpplen, citron och lime, samt en skön stendammig mineraldusch.

I munnen är det ett vin som troligen är hyfsat på topp och kanske lätt vikit ner sig över kanten. Syran är vid god vigör, frukten är full av klang, men det finns ändå sköna toner av bokna äpplen, lakrits och arrak som tyder på mognad. Attans vad gott det är, och vilket avslut...eftersmaken ligger kvar länge, länge och torkar ut till den milda grad att man måste ta en klunk till. Visst finns där en liten beska, men den är bara ett extrainslag och stör inte på något sätt.

Tack för den resan Vincent!