söndag 24 augusti 2014

Att dricka i närtid - Alain Burguet

Ännu ett vin att ta tempen på öppnades igår och nu är det dags att besluta hur övriga flaskor ska hanteras. Vinet är 2006 Gevrey-Chambertin "Tradition", Alain Burguet.




En doft som skvallrar om en tät frukt som börjar ändra skepnad. Hallon och körsbär får samsas med lite mer mogna drag med kirsch, lösningsmedel och ett rejält doftspjut som påminner om det gamla tuggummit Ti-Pe.
Lite jordighet, lakrisal och mineraler kompletterar. En rätt typisk Gevrey-doft med inledande mognadsdrag, jag förutom det lite lustiga tuggummiinslaget.

Ett vin som definitivt har utvecklats med stil och tillsammans med dess bra syra kan man dag ett förnimma lite fina ungfruktsdrag innan smaken dag två mest blir ett kvitto av doftintrycken med skönt lakrisala drag som tillsammans med en apelsintouch, bakåtlutade tanniner och en slutdusch mineraler ger en smak som är väldigt lätt att gilla.

Jaha, ännu ett vin att dricka i hyfsad närtid. Det blir en kul höst känner jag.

tisdag 19 augusti 2014

Att dricka i rätt fas, just nu Jean-Marc Morey

Hur ofta är det inte man öppnar en flaska och njuter av att den är på topp, för att i nästa tankesekvens inse att man varit för snabbt på flaskorna igen. Det man har framför sig är de sista dropparna......som vanligt.

Det finns såklart olika sätt att komma runt problemet, tålamod, noggrannhet och disciplin eller mängdinköp är två varianter. En kombination av dem är kanske det bästa och när priserna inte drar iväg åt Blåkulla är det den vägen jag försöker gå. Att köpa sex eller tolv flaskor av ett vin gör att man kan vara med på mognadsresan på ett helt annat sätt och om man inte är och fingrar i syltburken så kan glädjen av att dricka på topp ske lite oftare.

Dagens vin köpte jag en låda av och hälften har gått åt under åren. Med den flaska som beskrivs nedan kommer jag att ha sex flaskor att dricka när det ligger í den fas jag gillar bäst. Ett ganska bra utfall, helt klart.

Dagens vin är en 2005 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Clos-Saint-Jean", Domaine Jean-Marc Morey.




Här bjuds på en hel del mogna körsbär, plommon och katrinplommon och en del torkade bär. Frukten börjar precis falla lite, lite isär av mognad och upplevs betydligt mer uttorkad dag två. Lite marsipan, björnklister och en svag touch lösningsmedel ackompanjerar. Ovanpå allt svävar en skön pust av lakrisala dofter, uppblandade med lite mineral. Det är en skön sniff, där det är hugget som stucket vilken dag som är bäst, men skillnaden är rätt tydlig avseende fruktintrycket.

I munnen håller det ihop väl dag ett, men sjunker en del dag två. När det gäller syran finns inget att anmärka, tanninerna är som minimala flagor som knappt ger något motstånd. Det är frukten som gör att det håller ihop dag ett men sakta börjar kantra dag två, och som gör att vinet bör drickas de närmaste åren. Gillar man mognad finns här en härligt uttorkande och lakrisal känsla som torkar ut munnen länge, länge. Till den bjuds en viss touch av alkoholvärme som drar åt kirsch, på ett trevligt sätt. Inte alls oävet, och jag vet numer vad jag kan bjuda på till höstens första grytor.

måndag 11 augusti 2014

Monopol från Pierre Damoy

Sedan 1992 har Pierre Damoy basat över Damoy-domänen i Gevrey-Chambertin. Jag har inte testat vinerna från 50-talet som ska vara riktigt bra, men efter en längre period med sämre viner har Pierre lyft kvaliteten ett par snäpp och domänen nämns numer åter med aktning.

Personligen har jag haft lite problem med vinerna då Pierre använder rätt stor andel ny ek, och vinerna får ett rätt bränt eller rostat uttryck i ungdomen. Lagring anbefalles alltså.

Jag har ett par flaskor från deras monopol "Clos Tamisot" som nu fått några år på nacken. Dags att ta tempen och se om eken utgör något problem. I karaffen landar en 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Clos Tamisot", Domaine Pierrre Damoy.




Tät körsbärsfrukt toppad med kirsch, katrinplomon och björnklister som blandas med rätt brända ekfatstoner. Bakom det brända skönjer man dock fina kryddor och en begynnade multnad, jordighet, ett visst mått av animalitet och målarlåda.

I munnen börjar man känna en första liten mognad med en frukt som balanserar mellan ungdom och första graden av uttorkning. Syran är bra, tanninerna greppar fint och fatkryddorna och en liten svag alkoholvärme gör det rätt trevligt.  Det brända håller sig hyfsat väl inom ramarna, och till mat är det inga problem.

Inte helt övertygad idag alltså, men med lite tid kommer den här nog att bli slankt och kryddigt med en fin mineralsvans, men det funkar helt OK redan nu. Ekfobin slår inte till i allafall. :)

måndag 28 juli 2014

Nu är det spännande - Ray Walker i glaset

Det finns ett antal amerikaner som gör eller handlar med vin i Bourgogne, men ingen som agerat så utstuderat och annorlunda som Ray Walker. I hans lilla amerikanska sagobok "The Road to Burgundy" med undertiteln "The unlikely story of an american making wine and a new life in France", kan du läsa om hans bravader. Annars finns han att följa på hans blogg, sajt eller Wine Berserkers. Han skjuter brett och metodiskt. 

För ett tag sedan landade det ett blandat sexpack av hans viner här hemma och när M var på middag så var det dags att med spänning se vad det egentligen hälls upp för monster i glaset. Ray förordar att hans viner ska drickas lagrade, men inte sjutton går det att bara vänta. Nä, fram med korkskruven och ploppa upp. Vinet som sådant är en 2011 Morey-Saint-Denis 1er Cru "Les Monts Luisants". Maison Ilan.




Det första att konstatera är kanske att Rays sätt att marknadsföra vinerna via nätet och främst då till amerikaner har gjort att priserna är väl saftigt tilltagna. Dagens flaska går loss på 99 Euro, så det vill till att leverera nu Ray.

Det som slår mig direkt är hur doften liksom är som en smekning. Den är behagligt mjuk och fylld av lätta och fina godsaker. Frukten är rätt försiktig i sin karaktär, med hallon och jordgubbar, toppade med en dusch viol. Det som ger en extra känsla av lyx är dock de snyggt hanterade faten som ger en svagt bränd bakgrundston, men i övrigt bjussar på en massa finmalda kryddor.Sammantaget blir det till en underbar, slank sniff.

I munnen fortsätter smekningen med ett oerhört lätt och dansant vin som slinker ner utan något som helst motstånd. Slankt är bara förnamnet, med en fin och lätt frukt parad med ljuvliga kryddor. Jag måste återkomma till kryddorna. De är enastående bra och jag kommer på mig att "jaga" dem i munnen....länge, länge, tills jag sitter där med ett litet lass grus och ett leende.

Strukturmässigt är syran precis där den ska vara, tanninerna ytterst finmalda och de når en fin samklang med den lätta frukten. 

Det här är ett vin jag gärna dricker nu, men syskonflaskan sparas ett antal år som referens. Värt pengarna? Nja, men en riktigt, riktigt trevlig upplevelse.

söndag 27 juli 2014

2010 Les Preuses - gott som bara den

Efter en rad viner med etiketter såsom Keller, Dönnhoff, Borgogno, Chasse-Spleen, Escarpment och Clarendon Hills börjar jag åter närma mig hemmaplan. Något sånär hemma är Chablis och jag gjorde under några dagar en närmare besiktning av det vin jag tyckte var bäst under årets La Chablisienne-provning.

Vinet jag njöt av var en 2010, Chablis Grand Cru "Les Preuses", La Chablisienne. Noteringarna är från dag tre då vinet visade sig från sin absolut bästa sida, Vila är således att rekommendera.




En doftbild där frukten är lätt dämpad med sina blommor och äpplighet, eller är det helt enkelt så att resten av intrycken är mer framträdande? Ja, så är det nog. Det är nämligen en del fetma, en del mineral och en del kryddor som tillsammans ger en skön sniff.

Fetman är en sån där fetma man kan känna igen från barndomens modellera och det är ett uttryck jag ofta återkommer till i Chablis-viner jag tycker om. Mineralerna är som sig bör rätt framträdande och en skaldjurstendens bryggar över fetman in i en rökighet, där det även finns små spår av eneträ. Något som får mig in på faten och den ljuvliga kryddigheten. Muskot, lagerblad, kryddpeppar.....finmalet och blandat. En sniff som viskar om gottigheter.

Och visst håller doften vad den utlovar. Väl i munnen är det första ordet som kommer i åtanke, balans. Frisk syra, dämpande fetma och en skön frukt. Det nästan skriker burgundisk elegans och om man adderar samtliga smakintryck och det underbara avslutet med dess lenhet, svaga fetma och de små sticken av citron och svag, svag grapebeska, ja, redan då är man nöjd.....och leendet fullbordas med kryddigheten och mineralerna, och jag kan bara ge tummen upp. Nåt år på rygg och det här kommer visa sig vara en kalasköp.

måndag 21 juli 2014

Citrusspritt signerat Vincent Girardin

Vincent Girardin är en producent som genom åren bjudit mig på bra vinupplevelser. Sällan att jag har rynkat på näsan åt något av hans vita som är, eller numer var, hans huvudfåra, efter det att ryggen fått honom att sälja hans livsverk. Till lite lågtempad lax ryckte jag med goda förhoppningar fram en 2007 Chassagne-Montrachet 1er Cru "Morgeot", Domaine Vincent Girardin....och höll tummarna.




En lätt smörighet blandad med finsk citronlakrits, så känns inledningen. Sen far det ut åt sidan i lite tropiska toner som blandas upp med lite vanilj och kokos....ja, ta mig tusan....jag grunnar på det där med kokos som rätt udda, men får ett uns gång på gång. Såklart bjussas det även på en lite rökig mineralitet och med det såkänns doftbilden rätt komplett och riktigt fin.

Munnen är ett helt annat djur med en livlig syra som tillsammans med ett osedvanligt tydligt citrusdriv gör att det nästan spritter som av pressad citron. Riktigt markant citron och även en del lime, så är man citrusfreak är det lätt att gilla det här.

Vidare en medelfyllig känsla med lite smörig fetma, en touch mineral, den där lakritsen igen och ett visst mått grapebeska. Smaker som blandar och ger innan citron och mineral ligger kvar i munnen och gör att tungan far runt som en visp. Kul och gott att dricka idag och blir säkert riktigt bra när citrusdrivet lugnar sig två snäpp.

.....och ja, det gick bra till maten.....

tisdag 15 juli 2014

....och så högg jag en tolva oprovat

Det är som bekant rätt svårt att få sig en bra Bourgogne-upplevelse till livs utan att slanta upp en del av sina sparingar. Vissa producenter som Hudelot-Noellat, Lafarge och några andra brukar dock leverera bra på den röda sidan med sina basflarror. En annan producent som brukar fungera är Mortet, så när 2012orna nu finns att få tag på så högg jag en tolva oprovat.

Under två dagar slank det ner en 2012  Bourgogne "Cuvée de Noble Souche", Domaine Denis Mortet. Det var bara att hålla tummarna för´att det levererar.




Svalt, direkt ur karaffen, vindlar en doft av mjuka, lite mosiga bär. De doftar härligt och får samsas med en touch av smör eller fudge. Näst på tur är fina och välhanterade fat som ger kryddighet och så fanns där visst lite fin flintsten. Dra in djupt  och man sugs in i en härlig doft som verkligen slösar med hallon och viol.

I munnen accentueras den doftbild man fått av frukten, däremot tar eken lite mer plats och det blir till ett samspel av bärsötma och ekbeska som ändå gör att eken håller sig på rätt sida mållinjen. Lägg till viss jordighet, bra syra och en len eller svag tanninmatta och det här är lätt att gilla. Att avslutet blandar lakrits, sötma, beska och mineraler gör inte saken sämre. Det här kommer dock att vinna på att vila lite och jag ska försöka låta mina helt nyinköpta flaskor vila. Vem tror på det?

Riktigt, riktigt bra för sin nivå är slutbetyget. Blir nog en låda till tror jag