torsdag 22 januari 2015

Attans så gott på vinets dag

Lika bra att plocka fram nåt med lite kvalitet nu när det är vinets dag. Varför inte klippa till med en udda grand Cru i form av 2004 Echezeaux Grand Cru, Alex Gambal? Kan det verkligen vara nåt?




En väldigt intagande doft med mognad i form av vilttoner, lätta stråk av lösningsmedel och en höstlig "murrighet". Frukten är fylld av kirschiga körsbär som ramas in av en härlig lakrits....kryddorna i övrigt är lätt diffusa,men kaffe och mörk choklad är rätt tydliga.

Smakmässigt har vi att göra med ett vin som liksom träffar mitt i prick....det blir nog inte bättre än så här med en skön balans där syra, tanniner och frukt vandrar hand i hand, och en första mognad visar upp sköna drag där lakrits, silkiget och tonvis med mineral lyfter vinet ett par snäpp. Eftersmaken är en sån där som har en svans som fortsätter att bara ligga kvar och det vill liksom aldrig ta slut.

Alex Gambal är en producent jag normalt sett haft lite svårt för, men som idag verkligen visar upp ett vin av yppersta kvalitet. Det är kanske inte stort, men det är inte så himla långt därifrån och det är attans så gott.

tisdag 20 januari 2015

Basflaska som presterar på topp

I klädkammarens lager ligger en del viner som är redo att dricka eller är av enklare karaktär. Från den högen plockade jag fram en 2010 Bourgogne Chardonnay, Etienne Sauzet, för att ackompanjera lite blandade grillade grönsaker och lite annat, samt därefter som kontemplationsvin under ett par kvällar.




Jag följer således vinet under tre kvällar och antecknar känslan dag tre, precis när vinet når sin "prime". Här bjussas på en sammetslen doft av äpplen (lätt, lätt bokna), gurka och citrus på fruktkontot. Lägg till en smörig, lätt vaxig honungsfetma och en dos kyddor och stenig mineral.....vem är inte nyfiken att smaka då?

I munnen är det som en smekning. Inget som sticker ut eller stör, utan en riktigt skön balans av alla delar som doften skvallrar om. Bara eftersmaken som bäddar in en len fetma med kryddor och sten i munnen gör mig kalasnöjd. Ett basvin som uppvisar allt jag söker efter i en lite enklare vit Bourgogne, och det presterar verkligen på topp för sin nivå. Det blir inte så mycket bättre helt enkelt.

söndag 18 januari 2015

En Saint-Romain på rätt spår

Det var några år sedan jag senast läppjade på en 2009 Saint-Romain, Alain Gras. Då var jag inte helnöjd och den största anledningen var nog att eken störde för mycket för min smak.

Nu hoppas jag att tiden har gjort sitt till och att upplevelsen blir något helt annat.




Med lite trolleri och trollera har eken utvecklats till en skön påse med härliga fatkryddor. Här finns inget störande, utan orientkryddor samsas med lite choklad, både ljus och mörk sådan. Lägg därtill en fin doft av skogshallon, violpastill och små tecken på en första mognad....den liksom lurar lite runt hörnet.

Det största intrycket av doften är dock upplevelsen av renhet. Doften är helt enkelt ren och fin utan störande moment. Detaljintrycken gör inga större väsen av sig, utan är lätta och bygger en fin sirlig helhet.

Renheten i doften går igen i smakintrycket. Hela bygget andas balans och fina detaljer. Syran är rätt tydlig, tanninerna ger en bra ryggrad (och känns på nåt sätt mer idag än för 3,5 år sedan), frukten är slank men allt annat än tunn....  och lägg sedan till den fina kryddigheten, lite apelsin, choklad, mineral och lakrits och vinet får mer än väl godkänt.

En riktigt bra utveckling som vänt en OK vin till något riktigt gott. Mer sånt!

torsdag 15 januari 2015

Jodå, det slinker ner lite Bourgogner

Så var då helgerna över, jobbet igång och rutinerna ska på plats.........så även lite bloggande

Det har druckits en hel del annat än Bourgogne under ledigheterna, men visst har det slunkit ner några rara droppar också. Som vanligt visar 2007 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Les Corbeaux", Domaine Heresztyn sig från en riktigt bra sida. Vinet har blivit ännu silkigare än tidigare och är en njutning att dricka just nu och några år till.




Ett annat vin jag gillar, även om smakpreferensen har gjort att det rent ekmässigt börjar balansera på gränsen för min palett är 2010 Meursault "Genevrières", Domaine Louis Jadot. Flaskan delades med M, som gjorde dubbla tummar upp och jag är benägen att hålla med. Ge det nåt år till bara och så har fett, kostym och skräddare nog fått till det.




Slutligen en No No. Tänk att Prieur-Brunets Beaune-viner från 2005 uppvisar en sån trist grönkartighet. Jag tror att detta var sista flaskan av 2005 Beaune 1er Cru "Clos du Roy", Domaine Prieur-Brunet och det är lika bra det. Några flaskor från Santenay finns kvar och de har historiskt varit bättre. Jag håller tummarna för det för den här flaskan gjorde ingen glad.




......om än lite sent......God fortsättning på dig

tisdag 16 december 2014

Sigfried Pic presenterar Louis Jadot 2012

Lite småkylig och ruggig slinker jag in på Brasserie Bobonne den 2:a December. Av med rocken och snart finns ett glas vitt i handen........det är nämligen dags för årets upplaga av lunch á la Maison Louis Jadot, presenterat av Vinunic och Sigfried Pic.


Sigfried Pic


I välkomstglaset har jag fått ett glas Ladoix Le Clou D'Orge, Domaine Gagey. Här formligen osar det flintrökig mineralitet med en rand av citrus. Allt lätt inbakat i en smörig och kryddig fetma. Dofterna går definitivt igen i smaken.....och gillar du mineraler så har du här ett vin späckat med sådana som stämplar in på 199 kronor. Bra mineralbang för the bucks.

Nästa servering bjöd på tre vita av bättre kaliber. De vita brukar vara de jag fastnar mest för på dessa luncher, så jag var full av förväntan. I glasen hälldes följande:

Meursault 1er Cru "Les Genevrières", Domaine Louis Jadot
Chassagne Montrachet 1er Cru "Morgeot - Clos de la Chapelle", Domaine Duc de Magenta
Corton Charlemagne Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot


Till de vita


Här pratar vi om en trio viner som alla går hem hos mig, men av lite skilda anledningar. "Les Genevrières" är som vanligt väldigt tillgängligt och eksmörigt. Med en bra syra, sköna fatkryddor och bra mineralitet hittar det en skön balans. Här måste man dock gilla ekavtrycket som är rätt påtagligt.

"Clos de la Chapelle" är renare, mer transparent och klassiskt elegant. Det känns som att det bara är att dricka det, här och nu. Bygget innehåller nämligen allt man önskar i form av ren frukt, bra syra, mineraler och kryddor. 

Storebror "Corton Charlemagne" är ett helt annat djur. Den känns ursprungstypisk, ung och koncentrerad och talar rätt tydligt om att det ska lagras. Jag älskar den här sniffen med en mineral som blandar flintrök och modellera. Här blir det till att köpa på sig som vanligt.

Som ett litet mellanspel bjuds det på en 2010 Château des Jacques Moulin-á-Vent. Jag hade lite svårt att ta till mig detta efter att ha njutit av de vita, men det funkar och bjuder på en rätt tät frukt, bra syra och små fina tanniner. Avslutet ger en hög lakrisal beska och en skopa mineral. Helt OK!

Nästa uppsättning viner är en trio från Beaune, nämligen:

Beaune 1er Cru "Theurons", Domaine Gagey
Beaune 1er Cru "Clos des Couchereaux", Domaine Héritiers Louis Jadot
Beaune 1er Cru "Boucherottes", Domaine Héritiers Louis Jadot

Beaune är kanske inte mitt absoluta favoritområde, men man brukar ofta kunna få loss rätt bra viner härifrån,utan att plånboken glöder sönder. Likadant är det här. Vinerna stämplar in i spannet 339 - 365 kronor, något som definitivt måste anses som överkomligt för årgången.

"Theurons" är tranbärigt slank med bra syra, ren och fin frukt, samt små greppiga tanniner. Avslutet bjuder på bra kryddor, lakrits och mineral. en trevlig bekantskap

"Clos des Couchereaux" är sötfruktigare tack vare sitt söderläge och är liksom ett nummer större eller mer i alla delar. 

"Boucherottes" är mer jordigt och murrigt med en helt annan och mer krävande struktur än sina syskon. Kanske beror det på närheten till Pommard?

Summa summarum är det helt OK Beaune-viner jag definitivt kan tänka mig igen, men jag skulle ge dem ett gäng år i källaren för att blomma ut lite.

Slutklämmen på provningen är några bättre röda - Grand Cru - och dagen till ära ställdes följande linje upp:

Corton Pougets Grand Cru, Domaine Héritiers Louis Jadot
Echezeaux Grand Cru, Domaine Gagey
Clos Vougeot Grand Cru, Domaine Louis Jadot
Chambertin "Clos de Bèze" Grand Cru, Domaine Louis Jadot


Grand Cru


Corton Pougets är en trotjänare som kan klassas som en lättvikts-Grand Cru som verkligen vinner på lagring. Dagens exemplar bjussar på typiska lingontoner, men även lite mer sötfruktiga drag, lite lakrits och apelsin. Det är också lite "murrigt" på något sätt. I munnen har vi bra syra, tät frukt och greppiga tanniner.Helt enkelt tydligt strukturerat för lagring. (Jag testade några årgångar i en vertikal för ett tag sedan där lagringens inverkan blev tydlig. Återkommer om detta)

Echezeaux börjar lite tillknäppt, men i glaset öppnar det sakta upp och snart växer det fram en fin sniff med härliga kryddor och en mjuk, fin frukt. Munkänslan ger en fin balans mellan frukt, syra och tanniner och ett fint avslut med mineraler och kryddor. Ungt och oförlöst är betyget.

Clos Vougeot är lite polariserat. Det lockar med en skön sniff med söt, varm frukt, kryddor, fudge och mineraler, men kroppen kämpar lite emot och det behöver i min mun läggas ner och glömmas bort ett bra tag. Då kan nog bitarna byggas ihop och vi har nåt helt annat att leka med.

Dagens vin(n)are alla kategorier finns i provningens sista glas. Hos "Clos de Bèze" finns en än så länge lite blyg, utvecklingsbar doft, men i munnen är det härligt sötfruktigt med ljuvliga kryddor. Balansen sitter som i skolboken och efter ett tag slutar jag analysera och njuter bara av varje sipp. Det här är kalasgott.



Anka till Grand Cruerna


söndag 14 december 2014

Anka, linser och Grand Cru

Lite från höften skapas en grund som ska förgylla några deciliter linser. Grunden baseras på lök, vitlök, sidfläsk och rödvin som är givna i min hjärna.....och strax landar lite bättre balsamico, örter och andra kryddor, samt lite tomatpure i blandningen. När sedan koncentrerad kalvfond läggs till handlar det bara om att puttra ihop det lite och runda av syran. 

Under tiden bryns ankbröstet till bra skorpa innan det får gå färdigt i ugnen. Samtidigt som bröstet får vila blandas linserna ner i den numer hopkokade grunden och som sista touch får bröstet en sista, kort sväng i pannan för att få en riktigt bra skorpa. Dags att lägga upp och äta.

Till detta har jag korkat upp en 1997 Clos de la Roche Grand Cru, Domaine Lécheneaut. En producent jag inte riktigt blivit överens med när det gäller unga viner, så nyfikenheten på ett mer moget vin är stort. Att det är Grand Cru gör ju inte saken sämre.




Det är en rätt påtaglig sniff av mestadels finmalda, orientaliska kryddor. I alla fall är det precis vad det första intrycket ger. Sedan paraderar dofterna i snygg formation. Först ut är frukten som påvisar lätt uttorkade drag, men där rätt tydliga körsbär finns kvar tillsammans med bärens malda kärnor. De torkade frukterna representeras mest av en rejäl dos katrinplommon. Som inramning eller slutkläm finns där några stråk av apelsin.

Mognadsspåren visar sig med höstlöv, kompost och små tendenser till målarlådans rengöringsmedel. Lägger man sedan till lite lakrisal och stendammig mineral, så är nog bilden hyfsat komplett.

I munnen har vi en bra och bibehållen syra, samt finmaskiga och lätt greppiga tanniner. Frukten har definitivt fått spår av mognad och ungfrukten har ersatts av mer mogna och torkade drag. Det som återstår av tydlig frukt är körsbär, en frukt som snart övergår i en mycket tydlig lakrisal smakbild.

Avslutet blandar lakrisal, apelsin och en mer lingonaktig bärighet. När det sakta klingar av träder en stenig mineralitet sakta fram och ligger kvar tillsammans med lakrisalen.

Helt klart ett gott vin, men det sjunger kanske inte Grand Cru i alla stämmor. Till maten var det dock ypperligt.


onsdag 3 december 2014

Ett riktigt sniffarvin i vardande

Jag köpte ett sexpack av 2010 Gevrey-Chambertin 1er Cru "Lavaut-Saint-Jacques", Domaine Duroché förra året och den första flaskan lovade minst sagt gott med en hel del superlativer, i synnerhet som det var ett reafynd. Nu har det förflutit tid och tungan har hämtat sig från tidigare ekplanksövningar (hua).......bara att hugga in och förhoppningsvis njuta.




Tjohej...här bjuds på en sån där sniff som troligen innebär att vi har ett riktigt sniffarvin i vardande. Frukten är hallon och körsbär med stänk av violpastill. Själva bydoften ger sig tillkänna i en murrig jordighet toppad med stråk av min gamla kompost. Lägg därtill fint malda orientkryddor från snygga fat och ett ytterst litet drag av flyktigt lösningsmedel, och visst bådar det gott.

Efter att ha sniffat runt ett tag landar vinet i munnen och här konstateras att syran är fin, tanninerna är lätta och sköna med ett svagt litet motstånd. Frukten i sig gör att allt landar i balans och helhetsintrycket ger initialt en ganska slank och lätt känsla innan den lindas in i ett starkt lakrisalt inslag. Här är vi på väg mot en skön silkighet, helt klart.

Avslutet är långt och lämnar kvar en skön mineralitet och lakrits att tugga och smaka på, länge, länge. Ett av de bättre köpen på länge, helt klart......och fler flaskor finns som väntar på att mogna sig fina.